Play Fair – unikt avtal som kan stärka företags CSR-arbete

Sharing is caring

I torsdags var jag på ett superspännande seminarium arrangerat av LO-TCO:s Biståndsnämnd. Det handlade om ett nytt verktyg- Play fair avtalet-  som kan stärka CSR-arbetet via  fackligt arbete på arbetstagarnivå inom sport – och klädindustrin i Indonesien. Ett verktyg som skulle kunna användas inom andra branscher i framtiden också.

Foto: Oxfam in Indonesia

Foto: Oxfam in Indonesia

Avtalet skrevs under 2011 av bland andra Adidas, Nike och Asics. Det intressanta med detta avtal är att det ses som ett viktigt komplement till exempelvis Fairtrade- och miljömärkningar och definitivt mer effektfullt alternativ än företags etiska uppförandekoder. Avtalet är också ett bra exempel på att fackligt arbete, d.v.s.arbetstagarna själva, kan stärka CSR-arbetet.

Det mest inspirerande är att experterna på seminariet alla ansåg att den här typen av avtal kan appliceras på andra branscher som exempelvis textil- eller jordbruksbranschen.

Jag hade förmånen att sitta bredvid Linda Scott Jacobsson , författare av rapporten “Play Fair- en kampanj för schyssta sportkläder” i samarbete med Swedwatch och LO-TCO Biståndsnämnd och fick en kort intervju med henne, som följer nedan.

Intervju med rapportförfattaren Linda Scott Jacobsson

Linda Scott Jakobsson

Linda Scott Jacobsson

 

– Vem är du?

CSR-nörd och Malmöbo som jobbar på föreningen Klimatkommunerna och i Lunds kommun där jag bland annat driver ett projekt som handlar om att ställa etiska krav i våra upphandlingar.

– Hur kommer det sig att du blev intresserad av att studera Play fair -avtalet?

Jag ville lära mig mer om fackliga rättigheter och arbetsvillkor inom klädindustrin, efter att ha jobbat flera år med frågan på olika sätt. Jag tog kontakt med Niklas Egels-Zandén, forskare vid Göteborgs universitet som tipsade mig. Efter att jag läst in mig på Play Fair så kändes det som ett spännande och nytt verktyg och jag ville utforska det mer.

– Vad är hittills en av de  största vinsterna med Play Fair avtalet?

Att kommunikationen mellan varumärken och fackliga organisationer förbättrats. Detta är ett direkt resultat av förhandlingarna mellan parterna som Play Fair- avtalet bygger på.

– Varför uppmärksammas Play fair -avtalet inte förrän nu, två år efter att det förhandlades fram?

Det har skrivits lite grand om Play Fair-avtalet men jag tror att den stora uppmärksamheten har uteblivit eftersom man fortfarande befinner sig i en uppstartsfas.

– Detta avtal är relativt unikt globalt sett. Hur kommer det sig att denna typ av avtal inte är vanligare? Vad är din åsikt?

Ett sådant här avtal kräver långa, individuella förhandlingar, mycket tålamod och engagemang från alla parter. Dessutom är det rätt kontextberoende, just Indonesien passade bra i det här fallet eftersom föreningsfriheten är lagstiftad och fackföreningsrörelsen aktiv där. Av de här anledningar så känner kanske företagen att det är enklare att köra på som vanligt med uppförandekoder och fabriksrevisioner, även om detta bara har begränsad effekt på arbetsvillkor och föreningsfrihet. För att ändra strukturerna så behövs nya metoder och poängen med avtalet är att stärka fackföreningarna så att de själva kan förhandla om, och förbättra sina villkor. I det långa loppet kanske ett avtal av det här slaget är mer effektivt än uppförandekoder, både för att stärka facken och i det långa loppet förbättra arbetsvillkoren.

– I vilken bransch skulle du vilja se denna typ av avtal härnäst?

Jag skulle framförallt vilja se att det praktiserades som det är tänkt hos de som skrivit under, att det började omfatta fler led i produktionskedjan och att fler företag inom klädindustrin anslöt sig. Men visst, elektronikbranschen hade inte varit fel. Där finns mycket att göra.

Tack Linda för intervjun! 

 

 

Det här inlägget postades i Avtal, Fackligt arbete, Fairtrade, Företag, Mänskliga rättigheter och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.